// Polly
Igår kom den igen, ångesten. Untan teatern eller någon annan sysselsättning kommer självmordstankarna ofta. David har laddat ner alla säsonger av Lost till mig, vilket lätt kan ta död på några timmar, men jag vill att det ska hända något nästan jämt …
Nu kommer även en lång helg till på köpet, och det enda positiva med det är att jag ”tillåts” att äta chips 😉 Jag har även massor av skrivtid.
// Polly
Stjärnan överst fick jag av ett barns mamma när jag slutade på dagis, och hjärtat fick jag av alla jag jobbat med. Örhängena har jag fått av mormor och morfar. Vad tycker ni?
// Polly
Trånga, halvmörka och tomma korridorer fanns det en del av på skolans högsta våning. Dit kom elever sällan. Hade jag håltimme så brukade jag gå dit, ofta. Om jag stod och hängde i trapporna så blev jag uttittad av andra.
’Jag vill inte få blickar och spydiga leenden från välsminkade tjejer! Jag vill att någon ska bry sig om mig. Nu kommer det flera! Kan de inte bara hälsa på mig eller le snällt? Jag behöver det, annars kommer jag att dö.’
Jag var desperat. Ibland stod jag stilla på ett och samma trappsteg i evigheter, timme efter timme. Dels för att jag inte hade någonstans att ta vägen och dels för att jag inte ’kunde’ gå någon annanstans ifall det satt eller stod folk i närheten.
Då skulle de lägga märka till att jag rörde mig eftersom jag hade stått stilla så länge och det ville jag inte. Bevakande blickar var inte önskvärt.
’De andra är bättre än mig, de andra är perfekta. Jag är så avundsjuk! De vågar vara med andra, men det vågar inte jag. Varför kan ingen lägga märka till mig? Åtminstone för en sekund, då skulle jag bli lycklig för resten av dagen.’
(Köp boken här)
Ett bevis på att jag faktiskt inte var helt och hållet osynlig där jag stod på trappan och hade dödsångest i min ensamhet var att folk glodde ut mig.
’De tittar på mig som om jag är dum i huvudet, jag måste försöka strunta i dem. Det är bara att stirra tillbaka på idioterna som hånler med sina läppglans-målade läppar. Jag ska blänga på dem, jag ska ge dem blickar som borde kunna döda.’
För stunden hade det känts skönt för mig om mina blickar faktiskt hade kunnat döda så jag hade fått vara ifred, jag mådde så fruktansvärt dåligt.
Varje dag var jag övertygad om att jag skulle gå under. Efter att cirka femte eller sjätte klungan av ungdomar hade dragit förbi och skrattat ut mig så kunde jag inte hålla tillbaka förfallet längre. Jag grät i en skolkorridor som var full med folk, mestadels fördomsfulla ungdomar.
’Nu är allt förstört, jag gråter ju i en skolkorridor! Igen kommer vilja umgås med mig nu, jag beter ju mig som en jävla bebis … Men jag mår så dåligt.’
Känslan över att inte få vara med, inte få höra till …
’Jag är den fula ankungen. Jag står ensam i korridoren, vidrig och misslyckad.De andra är lyckliga med sina kompisar och själv borde jag skickas till slakt. Ingen vill ha mig, se mig eller ens röra vid mig, jag är ingenting. Bara den som andra kan ha kul åt.
Vill folk skratta är det bara att leta reda på mig, jag är ett lätt byte. Ingen lägger märke till att jag gråter, eller så bryr de sig bara inte om det.’
Jag ville inte att de skulle stirra, jag ville att de skulle bry sig. I tankarna hoppades jag på att ett snällt tjejgäng skulle komma fram till mig och säga:
”Men varför står du här? Kom med oss istället!”
Jag förstod inte vad det var för fel på mig, varför alla bara undvek mig.
’Är jag verkligen så motbjudande?’
// Polly
Kan inte minnas att jag sa att folk ”behandlade mig som ett missfoster”, jag blev däremot kallad för det. Hittade denna bilden i min gamla blogg.
// Polly
En lugn och ångestfri dag utan minsta svårighet att prata är ett skönt och uppskattat avbrott i en, annars så hetsig vardag. Att åka buss är ingen konst, så länge jag bara behöver hålla fram kortet mot läsaren utan att säga något, och om jag enbart umgås med David eller familjen under hela dagen, så kan mitt sinne hållas lugnt. Det är samma sak på teatern, där känner jag mig verkligen hemma.
För att orka med påfrestningarna det ger att ”prata” med främlingar och befinna sig på allmän plats, så behövs lugna dagar ibland. Men all för många lugna dagar är inte heller bra, för man måste utmana sig själv. Det kan hända att problemen förvärras om man isolerar sig allt för mycket, vilket jag har stor erfarenhet av. Så unna er själv lugna dagar ibland, bara ni ser til latt utmana er någon gång då och då. Gör saker ni tycker är jobbiga eller läskiga, för det lönar sig alltid längre fram!
// Polly
(Nedan: En dag utan svårigheter)
… för att beskåda mitt kommande syskonbarn, vilket blir nummer två! Jag känner mig verkligen som en gammal moster 😉
// Polly
”Nej, det är jag inte!! Du skulle bara veta hur mycket jag har inom mig, hur mycket som vill komma fram, hur mycket jag egentligen vill säga!”
Det är tanken som uppstår när någon frågar om jag är blyg, men det enda svaret jag får fram är ett ynkligt och utdraget ”Nej.” För jag är inte blyg. Att vara blyg är en sådan skillnad mot att ha selektiv mutism + social fobi, det är som att jämföra dövhet och blindhet. För att ni lättare ska förstå vad jag menar kommer ni att få läsa några texter från Wikipedia som avgör skillnaden mellan blyghet och selektiv mutism + social fobi.
Blyghet: ”Blyghet, är en känsla som innebär osäkerhet inom socialt umgänge, och uppstår mest sannolikt i nya situationer eller tillsammans med okända människor. I svåra fall kan det hindra en person i hans eller hennes mest kända situationer och relationer också. Blyga människor försöker att hålla sig i bakgrunden och synas så lite som möjligt, och tycker oftast det är jobbigt när för mycket uppmärksamhet riktas emot dem. Att visa känslor kan vara svårt för den enskilde.”
Selektiv mutism: ”Selektiv mutism är en psykisk störning som uppkommer tidigt i barndomen, där den drabbade misslyckas med att prata i vissa sociala sammanhang. Samtidigt kan personen fungera helt normalt hemma eller med trygga personer. Tillståndet beror på extrem ångest. Det kan ses som en form av psykomotorisk hämning.
Det tidigare namnet elektiv mutism antyder en missuppfattning, nämligen att selektivt stumma människor väljer att vara tysta i vissa situationer, medan det egentligen handlar om att de bli ’tvingade’ av sin ångest att tiga. Trots att de vet hur man talar, så kan de inte.
En del barn med SM kan svara, eller göra sina behov kända genom att nicka eller peka. Somliga är uttryckslösa eller orörliga tills någon korrekt gissar vad de vill. I vissa fall kan barn med SM svara med enstaviga, korta eller monotona yttranden. Många deltar i aktiviteter icke-verbalt. Det tillbakadragna beteende är oftast inte uppenbart förrän barnet börjar skolan. Ibland, ses barnet som blygt och det antas att blygheten är tillfällig och kommer att försvinna. När man inser att barnet har selektiv mutism, har barnet vanligtvis upplevt minst två år där stumheten har blivit en livsstil. Beteendet blir allt svårare att ändra, på grund av den tid som förflutit utan ingripande.
Några barn med selektiv mutism talar endast med vuxna när de får frågor som bara kräver korta svar, men talar inte med jämnåriga i sociala situationer. I sin svåraste form – som kallas progressiv mutism – fortskrider störningen tills barnet inte längre talar med någon alls, inte ens nära familjemedlemmar.”
Social fobi: ”Social fobi karaktäriseras av att känna obehag eller rädsla i eller inför sociala situationer. Social fobi finns i två olika former, generell social fobi och specifik social fobi. I den generella typen upplever individen ångest i närvaro av andra människor, i den specifika typen uppkommer ångestreaktionerna vid vissa situationer, till exempel då personen ska hålla ett föredrag. Diagnosen kategoriseras som ett ångestsyndrom. En person med social fobi försöker ofta undvika sociala situationer på alla möjliga vis. Man ska inte förväxla social fobi med vanlig blyghet; social fobi är ett verkligt handikapp som förhindrar den drabbade att leva ett normalt liv.
Det kan vara mycket besvärligt att ha ett fungerade liv när man har social fobi; vardagliga saker som att jobba, gå i skolan, åka buss och handla är ofta väldigt jobbiga. Situationer där uppmärksamheten riktas mot personen kan vara speciellt jobbiga, som till exempel att redovisa eller hålla tal inför en grupp människor. Därför börjar dessa personer ofta att isolera sig mer och mer. Detta skapar en ond cirkel då den sociala fobin ofta blir värre och värre på grund av att de inte träffar några människor och rädslan för sociala situationer växer.”
Förstår ni, som kallar mig blyg bättre nu? Jag hoppas det, för det känns förnedrande att behöva bli kallad för något jag inte är, särskilt när jag har svårigheter att motsäga det.
Jag har grymt svårt att förstå mig på folk som inte har svårigheter med att prata med folk som de inte känner, hur kan de ha så himla lätt att visa sitt sanna jag utan svårigheter? Det gör mig så avundsjuk att jag vill skrika rakt ut och skära upp min hals för att se vad det är som sitter i vägen för mina väl valda svar som oftast finns lagrade och klara i min intelligenta hjärna. Jag vill också kunna vara mig själv i alla situationer, jag vill inte att mina ”försvarsmekanismer” ska hindra mig, det gör ont.
Ännu en av anledningarna till att jag hatar att kommunicera med folk jag inte känner är att jag inte har en jävla aning om vad jag ska prata om. Jag känner ju inte dem! Jag vet inte vad som får dem att skratta, vad jag kan skämta om, vad de är intresserade av, jag vet INGENTING!
Det här är en sådan extremt svår sits, och speciellt för mig, som verkligen inte vill något annat än att bli skådespelare. Jag har inget annat val än att förtvivlat kämpa vidare. Och det ska ni också göra. Eller hur? 🙂
// Polly
2 Comments