// Polly
Jag älskar min svart och vitrandiga klänning! Pojke och jag roade oss med en av julklapparna jag köpte till honom, en bok där man ska sätta in djuren på rätt plats i djurparken. Jag skulle vilja ha en sån själv, för det är jättekul att bestämma var allt ska vara. Tur att jag har barnasinne va? 😀
// Polly
Ett superfint julkort från två av barnen jag har jobbat med på dagis 🙂 <3
// Polly
Är det någon mer än jag som tycker det är lite jobbigt att få skjuts av personer man inte känner så väl? Jag minns när jag fick åka taxi till och från en av mina skolor varje dag, och jag började förbereda mig långt innan vi var framme vid skolan, eller hemma hos mig. Om jag hade många saker med mig försökte jag tänka ut en bra strategi så att det skulle gå så smidigt som möjligt när jag gick ut ur taxin. Jag greppade min väska, började tänka.
”Om jag tar väskan med den handen och öppnar bildörren med den andra, så kan jag greppa påsen direkt efter och sen ta mig ut. Om jag stänger bildörren med armbågen behöver jag inte ställa ifrån mig någonting, jag ska ut så fort det bara går…”
Dessutom finns det andra faktorer som gör det jobbigt att få skjuts, nämligen ”avskedsreplikerna”. Jag sitter alltid och bävar för dem när vi närmar oss slutdestinationen, och jag vet av erfarenhet att personen som kör mig kommer att säga något i stil med: ”Ja, vi ses, ha det bra nu. Hej då!”
HUR ska jag hinna få med mitt lilla tal under tiden som jag öppnar bildörren, reser mig och går ut? Ska jag säga ”Vi ses, ha det bra du med, hej då.”? Det skulle låta som om jag läste en mening ur en bok. Eller ska jag bara säga ”Ja”, och sen resa mig, öppna bildörren, luta mig in och få ur mig det viktigaste ”Tack för skjutsen!” Det är ändå det ordet som jag ser som viktigast att få fram, men det är inte lätt att hitta rätt tillfälle. Jag vet inte när föraren ska säga sina saker, och då kanske det blir att jag påbörjar mitt ”tack för skjutsen” samtidigt som han eller hon är på väg att säga ”ha det bra”?
Ska jag vänta tills personen har sagt allt sitt, och sen gå ur bilen och säga ”Hej då, vi ses, ha det bra du med, tack för skjutsen!”. Puhh!! Eller när jag tänker efter lite … kanske ska jag säga allt detta innan jag reser mig och går ur bilen? Möjligheterna är oändliga och det finns inget vettigt svar på hur man ska bete sig. Var är mitt manus? Nej, just det det finns inget. Man kanske ska göra upp ett med föraren innan bilturen startar! Eller vad säger ni? 😉 Sånt här kan göra mig galen …
// Polly
En riktigt gammal bild på mig, som visar hur jag såg ut under de vidriga högstadieåren. Raklånga armar, stel i kroppen, axlarna uppskjutna, och med håret som döljer mitt ansikte, som jag hatade mest av allt.
Det mesta började i sjuan eftersom jag inte pratade. Jag blev ignorerad. Rykten sprider sig fort i en liten helvetesstad som Nässjö, och det dröjde inte länge förrän de flesta tjejerna på skolan gav mig hånleenden, samt gjorde gester och menande blickar mot mig då de stötte på mig i skolkorridorerna. Jag sa ingenting och gjorde ingenting. En gång grät jag slutligen i korridoren av all press, panik, oro och rädsla, men den enda uppmärksamheten av välvilja jag lyckades dra till mig då var från en lärare. Så har det alltid varit.
Jag är nästan uppvuxen med att behöva få blickar och hånleenden i skolan och på stan, och jag kunde inte, och kan fortfarande inte förstå varför folk betedde sig som de gjorde.
”Är det du som är mobbad i hela Nässjö?” Jag har ännu inte fått svar på varför denna frågan ställdes, och det som gjorde mig mest förvånad och ledsen då en kille jag aldrig hade sett förut kom fram till mig på stan för att framföra den, är att jag aldrig hade sett honom förut. Hur visste han, visste hela jävla Nässjö om hur misslyckad och konstig jag var? En gång skrattade de högljutt åt oss.
Jag och min syster kom ut från en affär i stan, och där stod ett stor gäng av ungdomar, både killar och tjejer som jag inte kände igen. Hur skulle jag kunna det? Jag hade ju inga kompisar. ”Där är de ju, åh fy fan vad fula de är!”
En bild som visar hur ensam jag var, och hur besatt jag var av att ”träda in” i en annan värld och skriva böcker. Givetvis med ärr på armarna synliga.
Vi gick snabbt förbi dem under tystnad. I tankarna föreställde jag mig hur jag kastade mig på de välsminkade och tillgjorda tjejerna, för att riva sönder deras ansikten och få dem att känna sig lika fula och motbjudande som jag gjorde. Som dem fick mig att känna.
Jag har hittat gamla dagboksanteckningar där jag beskriver episoden, och jag drömmer fortfarande mardrömmar ibland om hur ”perfekta” tjejer ger sig på mig, och hur jag river sönder deras ansikten som ett vilddjur.
”Jag såg dig på stan, du gick med armarna omkring dig och såg skabbig ut.”, ”Du är cp-skadad, du kommer aldrig kunna ta studenten.”, ”Är du ett missfoster, gillar du att skära dig?”, ”Du äcklar mig. Du ser drogad ut.”, ”Ditt liv är misslyckat, du har inga kompisar, du leker bara med dina marsvin.”
Dessa vidriga händelser har satt spår i mig. Jag hatar att befinna mig i Nässjö och så fort ungdomar omkring mig skrattar antar jag att det är åt mig de gör det. Om jag går på stan i Nässjö förväntar jag mig att alla ska känna igen mig, komma ihåg mig som ’den tysta, konstiga tjejen’, och håna mig. Om något sådant inte händer blir jag alltid lika förvånad.
Mobbarna dömde ut mig pågrund av mitt funktionshinder, på grund av hur annorlunda jag betedde mig. De fick mig att bli hatad av en hel stad, och nu lever de vidare sina lyckliga liv precis som ingenting.
Själv försöker jag få denna stämpeln ur mig. Jag tänker fortfarande på det, jag lider.
Vad har jag gjort för att förtjäna en hel befolkninngs hat och avsky?
VAD?
// Polly
Frånvarande: Ett styck linne.
Obeservera att kudden har samma motiv som min tatuering!
// Polly
Jag har äntligen framkallat våra gamla bilder (mamma har haft två fotorullar liggande ett bra tag), och resultatet blev nästan exakt som mamma trodde. Bilderna nedan säger det mesta:
Bra kvalité va? Finns det någon mer här som tog ”skolkort” på sina barbies? ^^
// Polly
Jag har missat några gärningar då jag var på kryssning, men jag ätergäldar det genom att ge leksaker till barn som verkligen behöver det. Här kan ni göra samma sak.
// Polly
Jag lämnade kvar några euromynt och två exemplar av mina böcker i båthytten till den kommande städaren. Hoppas att hon/han kan svenska 😉
// Polly
Bilderna hade blivit bättre om det inte hade varit en massa folk omkring mig, jag hatar att ta bilder bland folk! :O
// Polly
Leave a Comment