Pauline Wågström

Jag ville hoppa.

Jag tvekade inte för en sekund …

… men jag landade åter mjukt och smidigt på fötter, som gångerna före dess. Nu VILL jag leva.

Som rubriken säger, en rejäl  jävla dust av ångest hemsökte mig igår, både under och efter mötet med en hyresvärd i Forserum. Jag har en omtänksam kompis som följde med som stöd, men det där mötet gjorde ändå att mitt mående ändrade riktning. Allt kändes så bra när jag var vid vattnet i förrgår med min älskade David, men igår försvann alla de våriga känslorna jag hade.

Hyresvärden ville träffa mig eftersom jag nu även börjat söka lägenheter i Forserum, tro det eller ej. Det var frågorna som var det jobbiga. Till exempel:
”Vad är aktivitetsersättning?” Jag, som i min naiva tro har fått för mig att flertalet hyresvärdar förstod vad det innebär, blev lite ställd, men då fick jag hjälp av min kompis, som förklarade vad aktivitetsersättning är. Frågan ”Har du några skulder?” drog upp ångesten över att min betalningsanmärkning, som nu är färdigbetalad, ändå kommer att finnas kvar på pappret under en evighet framöver och förpesta min, redan så komplicerade tillvaro. Sedan sa hyresvärden något som gjorde mig både stött och förvånad då jag sa att jag är en tyst person som grannarna inte kommer märka av: ”Man måste prata med sina grannar.”
Är det någon lag på det eller? I så fall tänker jag inte följa den efter några omständigheter.

Det fick bli lite chipströst igår, trots min strikta regel om att inte äta onyttigheter på vardagar. Men chipsen är min räddning när ångesten träder in, och det funkar. Idag är jag glad som en lärka igen!
// Polly