Pauline Wågström

Imorgon blir det att fira Thims 4-årsdag med presenter. Mysigt! Ska till Josse snart, och ska ta med mig både surfplattan och Skriva-tidningen. Har sådan inspiration nu!
Jag har verkligen kommit långt med ”Udda & Utsatt” sedan jag började skriva på bokserien 2006. Jag var femton år då och ville komma bort från verkligheten mer än något annat. Det började med att jag skrev böckerna för hand, ritade bilder och satte ihop dem med presentsnören.
Efter det började jag lägga ut delar efter delar av serien på Dikta.se, och jag fick jättemycket respons och kommentarer. Till exempel:
– Du kan verkligen leva dig in i rollen som misshandlad eller iallafall skriva om det som om det var vardagsmat… Läskigt nästan!
  – Du är verkligen duktig, känns som att läsa en bok av en författare.
– Jag älskar ditt språk, det är så varierat och det ser så snyggt ut och blir lätt att läsa. Man slipper haka upp sig på upprepningar.

För att visa er vilka förbättringar som har skett i mitt skrivande sedan jag la ut första delen av ”Udda & Utsatt” 2008, så ska ni få läsa både den och den nyaste omskrivningen av första kapitlet som jag skrivit på 2013 och 2014.

Text nummer ett, upplagd på Dikta.se den trettonde augusti 2008:
Aaron Jacobson vaknade med ett ryck, och skyndade att klä på sig.
Det var måndagsmorgon, och idag var det den första skoldagen efter sommarlovet
Aaron var nyinflyttad i stan, och han skulle börja i en ny skola, pg.a all mobbing han hade fått stå ut med i den förra.
Aaron var 14-år, och hade ljusbruna ögon, och brun / blont – hår.
Han var inte speciellt annorlunda direkt, förutom att han hade ADHD , och bodde i en trång tvåa tillsammans med sin alkoholiserade pappa Lasse,
och sin 17 – åriga storebror Jimmy. Hans familj hade inte speciellt mycket pengar heller för den delen, och det var främst det som hade orsakat all mobbingen på Aarons förra skola, det, och att Aaron hade ADHD.

Text nummer två, skriven 2013 och 2014:

    ’Fort fram med rakhyveln. Ångesten måste bort direkt!’
Två dödsbleka armar som utgör ett stort omfång skärsår. Våndan och ångesten i Aarons bröst är så ansenlig att all känslostorm är på god väg att svämma över. Luften får inget utrymme, Aaron är övertygad om att han är på väg att kvävas. Han försöker andas in i den mån han kan men det tar stopp. Hela hans bröst känns igentäppt likt en ballong med för mycket luft. Det känns som om allt ska haverera, som om det ska sprängas. Men bara nästan. Bröstet är fyllt med ångest ända upp till ytan och det faktum att en ballong inte kan spricka utan ett nålstick så kan Aarons bröst inte det heller.
Armarna måste snittas sönder ytterligare för att pinan inombords ska kunna få en gnutta ro.
    ’Jag måste andas, men det är så svårt. Jag får panik!’ 
Några tappra försök till inandning. I ett bemödande försök att lugna ner sig spatserar Aaron runt i badrummet och slutligen snurrar det så mycket i huvudet för honom att de vita kakelväggarna med starkt svarta konturer blir synliga åt vilket håll han än vänder blicken. De stänger in honom i ett luftfattigt vakum och omringar honom.
Att skära sig inger samma känsla för Aaron som för en ballong som bitvis blir tappad på luft. Påsen som är fylld med hans livräddare, rakhyvlarna, känns saligt mjuk mot handen då den omsluter den.
Badrumsskåpet åker igen med en dov smäll inne på den svagt upplysta toaletten. Aaron försöker förtvivlat fiffla fram en skarp och oanvänd rakhyvel.
Lasse kan omöjligt märka att han använt en av dem, bara han är noga med att tvätta den och sätta tillbaks plasthylsan igen. Plasthylsan som ger skydd åt de härligt vassa rakbladen. Det går fort att avlägsna den. Rakbladspåsen kastar Aaron omilt ifrån sig intill den gamla vita tvättkorgen, som ger plats i ett av badrummets mest smutsiga och ostädade hörn.
Golvet känns hårt, men bland smutsen känner Aaron att han hör hemma.Med duschkabinen tätt intill sig kan Aaron känna gåshuden sprida sig på hans högerarm, han rullar tröjärmen så högt upp han kan, tills tröjans tyg börjar strama åt kring hans hud, och gör liknelsen av att en anakonda är i full gång med att täppa till hela hans blodtillförsel.
Med vänsterhanden ska han sarga handleden och resten av armen.
Stöttande mot sitt högerben placerar Aaron högerarmen med handleden uppåt.
Allting är färdigställt. Det enda som saknas är djärvheten. Det känns svalt, rakbladet vilar varsamt mot Aaron hud. 
  ’Det kommer att svida, det kommer göra ont som fan. Men jag måste! Eller gör jag det? Jag hatar att det gör så ont, men jag klarar inte detta. Jag kan ju för fan inte andas! Jävla ångest, nu skär jag!’ Defekterna på Aarons handled som inte har hunnit läka ska få sig ännu en omgång. För bästa effekt beslutar han att han ska karva ett nytt sår rakt över dem. Utbrottet i Aarons inre måste avstannas. 
    ”Nu gör jag det bara. Palla bry sig om att det gör ont, hela mitt liv gör ont. Jag orkar inte bry mig. Jag förtjänar smärtan, jag är äcklig, oönskad och värdelös.”
Rappt och skoningslöst. Aaron har varken kontroll över sin nyss uppskurna handled eller resten av sin kropp. Handledens pulserande är oupphörligt och det sprider sig likt rekordsnabba cancertumörer från topp till tå.
Det bränner. Långsamt, som en slingrande orm letar sig blodet längs med resten av Aarons arm innan det slutligen drar sig nedåt. Sårskorporna som så duktigt har täckt över det gamla såret har åter fläkts upp.
Blodet slingrar sig inte längre, det skvalpar fram. Det nygjorda såret är nu placerat tvärs över det förra och skårorna liknar ett kryss.
Ett rött sådant. Högerarmen ut, vinklad bort från kläderna. Allt det svarta omsluter Aaron igen. Drömtillvaron som han just har försatt sig i är underbar men kort.
Han låter sig väl njuta av det utsökta och eftertraktade tillfället. Medveten om att ångesten redan är i antågande, hur den kommer etsa sig fast som en enorm, orörlig klump i bröstet. 
    ’Jag klarar det inte! Vart ska jag ta vägen, jag är fast, jag kan inte fly!’ 
Smärtan förflyttar sig till magen, en tsaunami av känslor försöker nu enas om en plats. Allt går runt. Illamåendet för Aarons tankar till attraktionen Fritt Fall på Gröna Lund. Även om han aldrig har testat den åkattraktionen så kan han tänka sig in i att det är så här det känns när man börjar falla. Nedåt i en svindlande fart.
  ”Aaron? Kommer du inte ut nu så får du fan ingen mat! Fattar du det?!” Stel som en frusen glasspinne sitter han där på golvet, och nedblodad på golvet skymtar rakhyveln. 
    ”Jag kommer snart.”

Ni som har haft intresse nog att läsa ända hit märker nog själva vilka stora skillnader det finns i dessa två texter. Jag har lärt mig många användbara skrivtips från Tidningen Skriva som jag inte använde mig av i första texten, men som jag gjorde i andra.
För det första tråkar jag inte ut läsarna genom att berätta det mesta av karaktärens liv genom bara några meningar, utan jag låter allt visa sig för hand för att öka spänningen och intresset så att läsarna vill läsa vidare.
Jag låter karaktärens tankar och känslor finnas med så att man lättare ska kunna känna med och få för sig att man är där och betraktar personen på riktigt.
Ni som gillade texten får gärna ge kommentarer och kritik på den. Nedan finner ni några kommentarer som jag fått för text nummer två:

    – Du har en egen stil, bland annat i ordval, och det är något du ska vårda!
    – En hemsk historia, skickligt beskriven i prologen! Man blundar, kisar, läser det man inte vill läsa därför att man blir nyfiken. Nyfiken därför att man fylls av empati för den utsatte. Hur kommer det att fortsätta, går det bra för huvudpersonen längre fram i berättelsen? Det här är något som berör!
    – Intressant att du skriver om en pojke som skär sig, när man läser om det i media kan man lätt få för sig att det här är ett ”typiskt tjejbeteende”. Bra att det perspektivet tas upp! En fördom ventileras och ifrågasätts, bra!
    – Prologen är fruktansvärd stark, och jag kan känna pojkens ångest. 
    – Ditt sätt att berätta lovar gott för framtiden.
    – Gillar det här. Det är rakt och avskalat. Angeläget. Blir klart sugen att läsa!

 Det här är nog det längsta inlägget jag skrivit på länge, men hoppas att några av er tyckte det var intressant att läsa. Hoppas det går bra mer erat skrivande! 🙂
// Polly