Att känna sig hatad av en hel stads befolkning.
En riktigt gammal bild på mig, som visar hur jag såg ut under de vidriga högstadieåren. Raklånga armar, stel i kroppen, axlarna uppskjutna, och med håret som döljer mitt ansikte, som jag hatade mest av allt.
Det mesta började i sjuan eftersom jag inte pratade. Jag blev ignorerad. Rykten sprider sig fort i en liten helvetesstad som Nässjö, och det dröjde inte länge förrän de flesta tjejerna på skolan gav mig hånleenden, samt gjorde gester och menande blickar mot mig då de stötte på mig i skolkorridorerna. Jag sa ingenting och gjorde ingenting. En gång grät jag slutligen i korridoren av all press, panik, oro och rädsla, men den enda uppmärksamheten av välvilja jag lyckades dra till mig då var från en lärare. Så har det alltid varit.
Jag är nästan uppvuxen med att behöva få blickar och hånleenden i skolan och på stan, och jag kunde inte, och kan fortfarande inte förstå varför folk betedde sig som de gjorde.
”Är det du som är mobbad i hela Nässjö?” Jag har ännu inte fått svar på varför denna frågan ställdes, och det som gjorde mig mest förvånad och ledsen då en kille jag aldrig hade sett förut kom fram till mig på stan för att framföra den, är att jag aldrig hade sett honom förut. Hur visste han, visste hela jävla Nässjö om hur misslyckad och konstig jag var? En gång skrattade de högljutt åt oss.
Jag och min syster kom ut från en affär i stan, och där stod ett stor gäng av ungdomar, både killar och tjejer som jag inte kände igen. Hur skulle jag kunna det? Jag hade ju inga kompisar. ”Där är de ju, åh fy fan vad fula de är!”
En bild som visar hur ensam jag var, och hur besatt jag var av att ”träda in” i en annan värld och skriva böcker. Givetvis med ärr på armarna synliga.
Vi gick snabbt förbi dem under tystnad. I tankarna föreställde jag mig hur jag kastade mig på de välsminkade och tillgjorda tjejerna, för att riva sönder deras ansikten och få dem att känna sig lika fula och motbjudande som jag gjorde. Som dem fick mig att känna.
Jag har hittat gamla dagboksanteckningar där jag beskriver episoden, och jag drömmer fortfarande mardrömmar ibland om hur ”perfekta” tjejer ger sig på mig, och hur jag river sönder deras ansikten som ett vilddjur.
”Jag såg dig på stan, du gick med armarna omkring dig och såg skabbig ut.”, ”Du är cp-skadad, du kommer aldrig kunna ta studenten.”, ”Är du ett missfoster, gillar du att skära dig?”, ”Du äcklar mig. Du ser drogad ut.”, ”Ditt liv är misslyckat, du har inga kompisar, du leker bara med dina marsvin.”
Dessa vidriga händelser har satt spår i mig. Jag hatar att befinna mig i Nässjö och så fort ungdomar omkring mig skrattar antar jag att det är åt mig de gör det. Om jag går på stan i Nässjö förväntar jag mig att alla ska känna igen mig, komma ihåg mig som ’den tysta, konstiga tjejen’, och håna mig. Om något sådant inte händer blir jag alltid lika förvånad.
Mobbarna dömde ut mig pågrund av mitt funktionshinder, på grund av hur annorlunda jag betedde mig. De fick mig att bli hatad av en hel stad, och nu lever de vidare sina lyckliga liv precis som ingenting.
Själv försöker jag få denna stämpeln ur mig. Jag tänker fortfarande på det, jag lider.
Vad har jag gjort för att förtjäna en hel befolkninngs hat och avsky?
VAD?
// Polly
Posted: by Pauline Wågström
Category: Min dagbok
Du är vacker, var det då med. Älskad. Underbar. Hoppas att du själv kan se det. Mobbare har oftast mer problem själva.
Jag vet, det går inte att säga att inte bry sig. Men det tar energi att behöva återuppleva gång på gång på gång. Du är modig som vågar skriva om det och vägrar hålla tyst.
<3
// Polly
ramlade in på din blogg…och vill bara säga dom som blir mobbade är oftast dom som är tysta,för oftast ses dom som svagast. och jag tycker det är sjukt att mobbning fotfarande pågår som ingeting.Vi läser debatter om mobbning,tidningar,hör skolorna prata om hur vi ska bekämpa mobbning, ”bris” reklam. men vem gör igentligen något? blir ledsen när jag läser vad du gått igenom men samtidigt vill jag säga det var inget fel på dig utan på samhället. världen vi lever i.För du var riktigt vacker och jag hoppas det som hänt förr kan göra dig stark idag!
Det hoppas jag med <3
// Polly
Jag har en lilla syster som har funktions hinder. Inte samma som dig, men ändå. Om någon NÅGON GÅNG på nåt sätt skulle göra henne skulle jag stå upp för henne. ALLTID. Jag skulle inte bara sitta och lyssna, jag skulle få dom j*vlarna att sluta. Det är så hemskt, hon är inte mindre värd. Inte du heller, absolut inte. Du är lika vacker och lika mycket människa som dom. Dom som mobbar har oftast väldigt mycket problem själva. Tycker bara att det är väldigt synd att det inte var någon som verkligen stod upp för dig. Dom som bara tittar på, dom gör lika mycket som mobbarna så är det. Men jag hoppas att du finner dig själv vacker nu. För det är vi alla! Förutom dom som klankar ner på andra för att må bättre..
Jag håller både om att de som bara tittar på också är mobbare, så är det verkligen!
// Polly
Hej,
Jag satt och googlade på hur jag ska göra när jag upplever att jag känner mig hatad och klickade mig in på din sida.
Har själv varit mobbad i skolåldern, försökte passa in och allt blev bara fel. Hittade aldrig mig själv, frågade aldrig mig själv vad jag ville och vad jag tyckte om. För att bli accepterad försökte jag göra allt som gruppen accepterade och till på köpet blev jag våldtagen av tre (3) killar. Det sa jag aldrig något om till någon, jag gav mig själv skulden. Jag gjorde ju inget motstånd och jag skrek inget. Nu så här i efterhand har jag fått veta att min kropp gick in i ett tillstånd av passivitet, en slags överlevnadsinstinkt. Va jag vet är att känslan av att aldrig passa in och vara hatad aldrig kommit ur mig.
Idag är jag vuxen och lever ett bra liv. Men jag har inte tagit mig själv eller mina upgifter genom livet på allvar. Jag har varit duktig och uppfattas som drivande och bestämt, men jag har inte varit med. Känslan av att inte passa in har varit med varje dag på något sätt. Tillslut sprack min bubbla då jag inte förlikat mig och byggt upp en stabil inre grund att stå på.
Idag filar jag och bygger jag på min egen grundtrygghet. Fanns det ingen som byggde upp den när jag var liten får jag bygga själv nu. Jag vill veta vad jag står för och att alla andra får stå för sitt. De som inte tycker om mig det får vara deras beslut, deras energi, deras ansvar. Det jag ska fokusera på är att arbeta så jag blir en bättre person än den jag var igår, för MIN skull. Så jag kan dela med mig av det goda och fina jag är.
Detta är ett arbete jag påbörjat och arbetar varje dag med, att stänga av de negativa bilderna och minnena som kommer. Utan konstant mata mig med glada bilder och berätta för mig själv om de människor som faktiskt gillar mig. Det är många gånger lättare sagt än gjort, jag vet, men vad är alternativet? Ge upp?! Vem vinner då? Nä, jag ska visa mig själv att jag kan och jag tar mig själv på största allvar. Jag är glad och jag är tacksam att jag ger mig en chans till.
Tack för att jag fick låna din tid, hoppas du kämpar på och mår bra idag. Vi är värda det bästa!
Med vänlig hälsning
Rebecka
Jag är inte så bra på att svara på kommentarer där det inte ställs några frågor, men jag känner igen mig i dig. Vilken tur att du har det bra nu! Och du har rätt, vi är värda det bästa. 🙂
// Polly
jag lever med en diagnos som heter autism. den är som ett hinder i sociala sammanhang. folk är taskiga för att jag inte förstår, och den enda gången någon vill umgås med mig är när de behöver hjälp med något. men ska snart börja på en special skola där folk är ”likdana.” ser verkligen fram att träffa folk som förstår. och till dig Polly, så vill jag säga; Ge inte upp. Det finns människor som väntar på att få lära känna dig <3
Tack, detsamma! <3
// Polly
Hej Pauline!
Det var tre år sedan du skrev hur du kände och mådde. Hur mår du idag?
Jag råkade hamna här när jag googlade ”känner mig hatad av alla”. Orsaken till min sökning var däremot den ökade rasismen mot dem som ser ut som mig. Jag ville att någon ska visa att den bild jag har av samhället är fel och att de allra flesta fortfarande är lika goda som förr. Jag blir faktiskt bara förbluffad över mängden människor som skriver rasistiska kommentarer på sociala medier utan att få motstånd, och över hur stort stöd SD får, och hur många som sympatiserar med Trump, Farage och liknande figurer. Vissa dagar upplever jag att hela befolkningen fejkar sin goda attityd mot mig i det verkliga livet. Dessvärre är jag inte lika snäll som dig. Det har hänt senast att jag överreagerade med ilska, svordomar och knuff mot några blåögda och blonda svenskar, när de snällt försökte motargumentera något jag sa eller gjorde. Lyckligtvis, har jag inte råkat träffa en rasist person, annars skulle det ha slutat illa.
Det här inlägget handlar hur som helst inte om mig, utan jag vill i detta inlägg att dela med mig av en universal-regel, som kan ge alla i din sits den respekt och uppmärksamhet man strävar efter. Regeln lyder så här:
Styrka skapar respekt och lycka.
Det är verkligen så här enkelt, ju starkare man blir, desto mer respekt och uppmärksamhet man får. Med styrka menar jag kroppslig och psykisk styrka. Det är universell för att regeln passar på allt från global nivå till individnivå. På global nivå tar vi USA som exempel. USA är den respekterade staten i världen. Alla berömmer och hyllar deras beslut. Alla vill bilda militär eller ekonomisk allians med dem när USA bestämmer sig för att ingripa i världsekonomin eller kriga mot ett land eller en organisation. Det riktas mer uppmärksamhet när några amerikaner dör i en olycka än när ett tusen människor mördas i Nigeria. Varför får USA så mycket respekt och uppmärksamhet? Jo, för att de är starkast.
Det samma gäller på grupp-, familj- eller individnivå. Att vara kroppsligt stark, att konfrontera mobbare eller hatare, att skylla ut dem, slå tillbaka, samt att vara psykiskt stark, att få din röst att bli hörd i diskussioner, att be andra att lyssna och inte prata i munnen på dig, och att gå med stolthet, klä dig fint, och tilltala dig själv med ord som att du ”förtjänar” en vän, att du ”förtjänar” en fin pojkvän, förtjänar ett framgångsrikt liv, osv., kommer att ge dig den respekt och uppmärksamhet du behöver.
Slutligen kan jag säga att det var lätt för mig att skriva om det, men jag förstår att handling är mycket svårare än ord. Det tog sekler för USA för att bli så stark som den är nu, så pressa inte dig själv, utan ta det steg för steg.
-Öva långsamt men säkert på att bli starkare och starkare.
-Ha världsledande förebilder med starka personligheter och lär dig hur de hanterade utmaningar; konkurrens, konkurs, misslyckanden, avundsjuka, hat, rasism m.m.
-Ta hand om din kropp, träna, dansa, boxa, simma mm.
-”Du är vad du tänker”. Läs böcker om hur man ska tänka.
Det viktigaste är att du inte ska bli stark för att mobba eller trycka ner andra människor. Gör inte det misstaget jag gjorde när jag blint överreagerade och skyllde ut snälla människor på stan, eller misstagen som USA gör mot fattiga länder i världen. Var stark och rättvis!
Ha en fortsatt bra dag!
Jag hajar din situation. Det påminner om mig. Jag är hatad av 3/4 delar av vuxna och hälften av ungdomar. Däremot är man älskad av den andra halvan av ungdomar och 1/4 vuxna och Pensionärer. Men det gör det svårare för mig för dom som hatar mig sedan min ungdomstid. Jag har aldrig varit dum. Men det är denna förbaskade kemin folk sitter och babblar om i min hemstad. Själv vill man bort därifrån. Men har inget val än att sitta kvar i hemmet tills jag har jobbat upp mina pengar så jag kan sticka hemifrån till en annan ort.
Människor är elaka och ger sig på de svaga i samhället och diamanter är skapta under hårdt tryck , låt livet göra dig till en bättre människa än dem låt visdom överflöda din strukturella integritet och förbli godhjärtad mot dig själv , naturen .. förbli rättvis .
Må Gud guida din väg och bli inte som andra , låt den bästa versionen av dig själv ta över var dag för all tid