Den stumma.

Väldigt ofta mår jag bra och mitt liv känns så betydelsefullt med teatern, dagis och skrivandet. Men ibland slår stumheten till igenom och får mig att vilja ta död på mig själv. Det faktum om att jag är ”den stumma” hinner ikapp mig och då stumheten uppvisar sig i vissa situationer känns mitt liv helt värdelöst. Jag känner att jag aldrig kommer kunna klara mitt liv, för hur skulle det vara möjligt?
Om jag inte ens klarar av att säga till en person som jag är på besök hos att jag måste gå hem så känns det verkligen inte som om jag kommer klara av livets svårare utmaningar. Exempelvis gå på lägenhetsvisning, ringa samtal, förnya recept, tvätta, säga till hyresvärden om det är fel på lägenheten, bete mig som en vuxen och så vidare … Det skrämmer mig ibland och jag är rädd att jag kommer vara som ett barn för alltid. Det är inte mycket jag klarar av de vardagliga sakerna, men hur kan jag då klara sånt som de flesta andra inte gör? Till exempel sucka högt och klaga i köer i affärer och gå på provfilmningar. Jag fattar inte …
// Polly