Väck mig när ni ser ljuset.

Tristessen dödar mig långsamt inifrån och ut. Nu har jag klarat mig ensam i Davids lägenhet sen han åkte på kurs i fredags, och det är ännu flera timmar kvar tills jag får krama älsklingen i mitt liv igen.
Mitt liv kan inte bli tillräckligt bra igen förrän jag har en ny ”aktivitet”, men det kan jag inte få i Jönköping förrän jag är skriven här, och för att bli skriven här måste jag hitta en vettig hyresvärd som låter alla människor få ett hem. Det har jag ännu inte gjort.

Varenda dag jag vaknar upp utan att få göra något meningsfullt som intresserar mig gör så ont. Varje dag som jag inte får lyckan att agera, vara en annan och glömma alla känslor och tankar från helvetet, varje dag jag inte får äran att hjälpa och stötta funktionshindrade barn. Det är detta som gör mig glad, som gör att mitt liv kan bli fulländat.
Jag får ingenting gjort om jag inte har någon aktivitet. När jag har en aktivitet är jag tvungen att planera mina dagar bättre och jag måste hitta passande tider som jag kan skriva, blogga, vila och göra allt annat som mitt liv innefattar. För tillfället, när jag är ledig dagarna i ända så händer ingenting. Jag hade kunnat skriva hela dagen, men förmår mig inte till det, jag förmår mig inte till något.

Allt jag vill är att gå ut och njuta av det fina vädret, den fina dagen som snart kommer försvinna och aldrig mer återvända. Jag vill passa på innan helvetet fryser in och det blir vinter, men jag klarar det inte. Inte själv!
Det enklaste just nu är helt enkelt att sova. Jag känner att jag börjar bli hungrig igen, men jag orkar inte med att få till något ätbart. Jag har inte energi nog för det. Allt jag vill är att sova bort tiden, hungern, ångesten och ensamheten och det är det jag tänker göra nu.

Snälla, kan ni bara vänta med att väcka mig tills jag har fått ett hem, fler inspelningsdagar och en aktivitet som gör mina dagar meningsfyllda? Kan ni väcka mig när ni ser det förlorade ljuset?
// Polly