Oönskade samtal.
Jag hatar att mina svårigheter med det sociala leder till oönskade handlingar och samtal med främlingar. Jag hatar att jag, på grund av pratglada främlingar känner mig mer osäker över att åka tåg ensam. Efter varje gång det händer börjar jag tvivla. Att få en puss på kinden av en helt främmande person bara för att jag åker tåg ensam känns helt absurt. Jag klarar inte det här. Måste ha en livvakt!
// Polly
Posted: by Pauline Wågström
Category: Autism/selektiv mutism/social fobi, Katterna, Min dagbok, Svårigheter
Va? En puss på kinden? Vad är det för idiot? :O
:/
// Polly
Du borde, om du fixar det, gå en sån där självförsvarskurs, en som är bra och fokuserar lika mkt på att lära sig ta plats och visa var ens privata sfär går, var ens fysiska gränser går, om du fattar? Jag har tack o lov det naturligt, men jag har vänner som haft svårt för det och haft några otrevliga erfarenheter, men en av dem gick en sån kurs och hon sa det var jättebra för hon lärde sig att, som hon själv uttryckte det; ”visa med mitt kroppsspråk att jag ville vara ifred”, typ… Det är ALDRIG ditt fel om du blir antastad, självklart! Men man kan kanske lära sig att utstråla ”låt mig vara ifred!” så de som bara inte vet var gränsen går fattar? Och det skadar ju inte lära sig försvara sig lite heller, hjälper självförtroendet också! 😉
Bara en tanke, det hjälpte min kompis och även om hon inte har selektiv mutism som dig så har hon jättesvårt att säga ifrån när det sker saker som är plötsliga och hon inte vet hur hon ska agera… 🙂
Och jag håller med ang. det där med kindpussen, idiot…
Tack för tipset. Men när jag inte vill visar mitt kroppsspråk det automatiskt. Tårar, stel i axlarna och bortvänd blick … Men det har aldrig hindrat killar från att fortsätta tyvärr.
// Polly
Jag tänkte det kanske kunde ge dig en mer tuffare utstrålning, så de inte vågar komma ens i närheten, det hjälpte min kompis… Du vet, när man har teaterövningar i kroppsspråk på scenen, när man lär sig hur man ska tex spela nån som är ledsen, rädd, full, arg, osv, man behöver spela med hela kroppen, det måste komma inifrån… Kursen hon gick lärde hon sig självförsvar, vilket i sig kan hjälpa en att våga säga ifrån (både verbalt, men även med både utstrålning och kroppsspråk, och i sista hand fysiskt med våld), men hon lärde sig också hur ens kroppsspråk tolkas av andra och hur man kan använda det för att hjälpa en att psykiskt stöta bort personer som inte vet var gränserna går, det behöver ju inte vara regelrätt antastning, bara folk som inte fattar att det inte är ok att sätta sig för nära eller fortsätta prata med nån när de uppenbart inte vill ha kontakt. Ni kanske kan jobba lite med såna övningar i teatern annars, när ni är färdiga med er nuvarande produktion? 😉 Då menar jag självklart inte lära er slåss 😛 , men när jag gick teaterprogrammet på gymnasiet hade vi en kurs som hette ”kroppen som uttrycksmedel”, där jobbade vi mkt med kroppsspråk, hur både små och stora rörelser och kroppshållning kan ge olika signaler till andra. Det hjälpte mig som har både AS och ADHD massor (har jag förstått i efterhand, hade inte ens diagnos då.) för jag hade väl kanske inte så tydligt kroppsspråk själv och ännu sämre på att tolka andras… 😉
Man tycker ju din reaktion ska vara mer än nog för de ska fatta att de borde lämna dig ifred, men idioter finns det gott om i den här världen och ibland får man helt enkelt bara själv göra jobbet med att lära sig skydda sig mot dem, tyvärr… Gör mig skitarg, jag har ju inte ditt problem, jag har lyckats vända mina trauman till ilska ist och använder den till att reagera om jag ser nåt negativt, hade jag sett dig i den situationen så hade jag reagerat, jag hade ”lånat dig min röst”, sas, han hade fått gå därifrån väldigt slokörad och skämts, det kan jag lova dig… *morr*
Vill bara tillägga att hon FICK självförtroende av det, inte bara spelad sådan, och hon har också väldigt dåliga erfarenheter bakom sig, och det har jag också, och både hon och jag har lyckats komma en lång väg med att bearbeta våra trauman och vänt ångesten till rättmätig ilska, och det är den vi lyckas använda oss av om nån är närgången på krogen eller bussen eller så… 😉
Du är inte ensam, och det är inte hopplöst, det svåra är att hitta din väg upp, dina verktyg, sas, men det går att komma långt, det tror jag även du kan, för även om jag inte känner dig så behöver man inte vara Einstein för att se att du är en förbannat stark människa, ärren får man tyvärr leva med men de öppna såren går att läka, och jag tror du fixar det… 😉