Så här avspänt är det på Kreta:

Istället för busstidtabeller så sätter de upp en tavla med havsmotiv i busskuren så att det kan få köra med bussarna som de vill utan att behöva passa några tider. Det är både komiskt och frustrerande!

Motion + godaste glassen!

I förrgår gick jag och älsklingen långt, 9, 38 kilometer! Det kändes ordentligt i benen och fötterna efteråt, men vi hade ett mål som peppade oss under vägen. Målet var att gå till närmsta butik som säljer glass från ett märke som inte finns i Nässjö och vi fick äntligen prova en varsin glassbiskvi. Hur gott som helst! Man kanske skulle testa att själv frysa in biskvier och göra glassbiskvier av dem, hade det funkat? Det vore perfekt!

Jag har skapat liv!

Tänk att jag, bara genom att hälla vatten i den här ”burken” med mina små darriga händer lyckats skapa liv! Imponerande va? Hoppas bara att liven jag har skapat växer till sig och blir fina solrosor.

Sinnessjuk som liten!

Jag var sinnessjuk redan som liten om någon undrar! Jag kommer ihåg när vi skulle ha skolfotografering i typ tvåan, trean eller kanske fyran. Då sa jag till min kompis att vi skulle gapa stort och se ut som hundar på bilden. Normalt? Sen när skolkatalogen kom och fotot hängdes upp till allmän beskådan i klassrummet, vad såg jag då?

Jo, det var bara jag som lekte hund! Jag stod ensam och gapade som ett fån medan min kompis bara stod och log ett sockersött leende med sina långa böljande lockar. Så utskämd jag blev! Och jag undrar hur min kompis tänkte. Ångrade hon att vi skulle göra de där minerna, glömde hon bort det eller ville hon helt enkelt bara göra bort mig? Jag kommer ihåg att en av mina klasskompisar utbrast Haha, kolla Pauline, hon ser ut som en hund! Men varför skämdes jag över det? Det var ju meningen att jag skulle se ut som en hund? Jag fattar inte hur jag tänkte men jag kommer i alla fall ihåg att jag ångrade vad jag hade gjort när jag fick se bilden.

Nu bjuder jag på den i bloggen! Hundlikt eller vad?

Jag fastnade i tältet!

Det var värre än det ser ut, men jag tror det var minst tre gånger som jag var klantig nog att fastna med håret i dragkedjan till min sovhytt i tältet. Alla gångerna hade jag antingen håret uppsatt i knut eller i flätor, men så fort jag släppte ut håret lossnade jag av mig själv. Det gick så lätt att jag tvivlade på att jag ens hade fastnat. Var det bara en inbillning kanske?