Låg & mellanstadiet / högstadiet

Ser ni skillnaden?

På bild ett är jag glad och ovetande medan jag på bild två har skurit mig över hela armarna. Allt ändrades på mellanstadiet när en lärare berättade för mina kompisar att jag hade asperger syndrom. Jag kände mig konstig, fattade inte vad det innebar. En klasskompis som kallade mig för psykopat och i slutet av sexan började mina kompisar att undvika mig. Jag anade att det berodde på det som de hade fått veta, att jag hade asperger syndrom. 

De trodde säkert, precis som jag att det var ”en konstig sjukdom”, för vilken tolvåring förstår ett funktionshinder innebörd? 
Att förstå en sjukdom är lättare, det är något som smittar. En person som har en sjukdom ska man ”undvika så att man inte blir smittad”.
Jag mår dåligt av att se högerbilden, minns den vidriga känslan. Jag kände mig ful och äcklig, så vidrig att jag inte kunde le. Jag plutade oavbrutet med läpparna under skoldagarna, ville bara dö. Då gick jag i nian.

Allt började i sjuan, då jag tvingades börja i en helt ny klass eftersom ingen av mina kompisar från sexan hade valt mig. Ingen av dem ville gå med mig i sin nya klass. Det fick mig att börja undra, vad var det för fel på mig? Bara för att de hade fått veta att jag hade ett funktionshinder betyder inte det att jag hade blivit en annan person. Jag var samma som innan. 

I min nya klass pratade jag inte med någon och att jag hade fått en assistent gjorde allt värre. Jag skämdes och ville vara som de andra. Jag var så rädd, vad var det för fel på min hals? När jag försökte prata var det som om jag hade satt i halsen, jag fick inte fram ett ord. 

Alla undvek mig, det kändes som om hela skolan visste att jag var ”den konstiga”. Elever hånlog åt mig, pekade och viskade. Om jag bara hade vetat, då hade jag inte känt mig lika ensam och konstig. Men jag fick veta först när jag var 18. Då stod det i mina papper att jag hade selektiv mutism. Det var det som var ”felet på min hals”. Andra hade vetat hela tiden, men nämnde inget för mig. Det påverkade hela min högstadietid. Hjälp till att sprida kunskap om selektiv mutism och andra funktionshinder så att mitt helvete inte upprepas för andra personer!

”Skär dig, skär dig!”

”Missfoster, gillar du att skära dig?” ”Skär dig, skär dig! Har du ett rakblad i fickan? Annars kan du få låna en kniv av mig.”

Det är vad jag har fått höra och det sitter tyvärr kvar. Jag fattar fortfarande inte hur man kan vara funtat att säga så till någon, som dessutom redan är så utsatt och mår så dåligt att man tagit till den metoden.

Hur ska självskadebeteenden få ett slut??

// Polly










Jag vann

Hatet i era blickar då ni betraktar mina uppskurna armar. Ni är så äckligt häpna.
De övrigas ständiga frågor, som jag inte förstår vitsen med.
”Ångrar du inte att du skar dig så mycket när du var yngre”?
Ångrar mig? Nej, jag ångrar mig inte. För det var genom att tillfoga mig själv skärsår som jag lyckades överleva, det var den
fysiska smärtan som blev min enda tröst. Mina nu så bleka ärr ska förbli synliga på mina armar och de ska visa er att jag lyckades överleva. Jag lyckades överleva trots era ständiga försök att trycka ner mig och få mig att känna mig värdelös. Ni lyckades inte driva mig till självmord trots att ni uppmanade mig till det.

Det var jag som vann.

Jag är så jävla rädd

För första gången på ett bra tag kände jag mig tvungen. Bara lite. Jag skar mig ytterst lite och det kommer snabbt att blekna likt mina andra ärr. Det finns ingen hejd på mina tankar. Vad ska jag göra när både föreställningarna jag har övat in på teatern är över? Då är det dags för ett helvetiskt juluppehåll med all tid i världen att vara ensam, tänka, tänka ännu mer, må dåligt och dessutom inte ha ett dugg att göra.

Ingen fin kille att träffa, åtminstone inte lika ofta som förut. Har inget hem som jag kan bjuda hem kompisar till och det är också anledningen till att jag inte kan skaffa mig en aktivitet. Måste vara skriven i Jönköping för att kunna göra det och det går inte så länge den här jävla bostadsbristen råder. Jag är orolig. Har inte mått så här dåligt på evigheter och vet inte vart det kommer driva mig. Vad ska jag göra efter teatern imorgon till exempel? Åka hem till Nässjö där jag är skriven och må piss där istället eftersom det är ett rent helvete till stad.
Om jag hade haft obegränsat med pengar skulle jag åkt på provfilmningar och spontaninspelningar nonstop för att ständigt kunna omge mig något och få äran att vara någon annan. Den äran har jag inte nu.