En ovälkommen gåva på köpet.

Jag har märkt i några dagar nu att jag tappar hår när jag drar med fingrarna igenom det. Jag kollade upp det och såg att man kan drabbas av håravfall vid psykisk stress. Detta är inte välkommet! :O
// Polly
 

Varför gör det så ont att bli dumpad?

Nu har det gått en vecka och en dag. Varför gör det så förbannat jävla ont att bli dumpad? Man fattar tycke för någon i hemlighet, börjar älska allt som har med personen att göra. Utstrålningen, skrattet, rösten, utseendet. Man går omkring och hoppas på att personen gillar en tillbaka, vågar inte ta mod till sig och säga vad man känner.

Sedan blir önskedrömmen sann. Personen som man så gärna vill dela sitt liv med, vill detsamma. Ett nytt, underbart liv börjar. Man har någon att dela allt med. Skratt, samtal, upplevelser, resor, livets bekymmer. Bara en sådan sak som att gå till affären eller stan är plötsligt en helmysig grej när man har någon att hålla i handen. Någon man vill visa upp för hela världen, som man är så stolt över och älskar så mycket att det gör ont.
Sedan kommer dagen man inte haft en tanke på skulle kunna komma. Personen vill inte längre. Hur kan en och samma person förändra ens mående från ”Ensam och olycklig”, till ”Lyckligast i världen” och sen helt plötsligt ”Ensam och olycklig” ännu en gång? Det finns inte. Med ens gör livet ont att leva, allt gör ont. Om man ser en matvara i affären som ens älskling brukade köpa blir man påmind, om man ser en person med liknande utseende på stan likaså. Det är i princip omöjligt att gömma undan allt som påminner om det underbara. Enda möjligheten är att man låser in sig i karantän och lägger sig under täcket i ett mörkt rum dagarna i ända.


Då slipper man alla intryck som påminner en, hånskrattar en rakt upp i ansiktet och gång på gång intalar en om att man inte duger längre, att man inte längre har lyckan att få vara älskad av personen man själv älskar. Man blir fast i tankar som inte slutar upprepa sig. ”Gjorde jag något fel?”, ”Hade jag kunnat göra något annorlunda?”, ”Duger inte mitt utseende längre?”, ”Har jag blivit för tråkig, uttjatad?”
Det är rent av omöjligt att få någon hejd på tankarna. Personer som ännu inte har någon aning ställer frågor, undrar var man har sin älskade pojkvän, vad han gör en dag som denna. Och man kan inte förmå sig att säga något, orden går inte få fram, vägrar att uttalas.


Man är fortfarande fast i en bubbla av hopp, man tänker att ”Kanske vill han göra mig lycklig igen.”. Man tänker att hoppet som får en att fortsätta andas försvinner om man säger att det är slut, över. Är livrädd över att andra ska tro att man själv inte älskar personen längre när det enda man vill är att visa hela världen hur mycket personen betyder. Två gånger på teatern har jag hållit tyst. Två av mina vänner har sagt saker som bekräftar att de fortfarande tror att jag är lyckligast i världen och jag har spelat med. Sanningen gör för ont och det är lätt att dras med och låtsas som ingenting. Universums största fråga är: ”Varför finns möjligheten att bli så där galet lycklig när allt ändå kan försvinna på mindre än en sekund och lämna en sönderkrossad med en hopplös tanke i skallen om att livet inte längre är värt att leva?”

VARFÖR?? 

Vad hade jag väntat mig??

Självklart är jag inte värd en psykolog, en som kan ge mig vettiga svar på mina problem och hjälpa mig ur det här helvetet. Bara för att jag inte klarar av att prata om mina övergrepp med någon okänd person öga mot öga, så är jag inte värd någon hjälp. Jag var faktiskt dum nog att tro att jag hade blivit beviljad psykologkontakt via mejl, men så var inte fallet. Den här personen är inte i närheten av att vara en psykolog, personen ska bara föreställa en typ av ”mejl-kontakt”, så nu har jag svaret på varför jag inte har fått några vettiga svar.

Hur svårt kan det vara att be en riktig psykolog mejla med mig? Är jag inte värd någon hjälp bara för att jag inte klarar av att prata? Ni som läser min blogg märker ju hur bra jag är på att uttrycka mig i skrift, medan jag mestadels bara får fram ynkliga ”Ja” och ”Nej” om vi träffas i verkliga livet. Alltså är jag perfekt anpassad till att istället få skriva ner mina problem och mejla dem till en psykolog.
Det här är diskriminering!!
// Polly

Fräscht omslag + ny titel!

Nu har jag bytt titel på min biografi, samt gjort ett nytt omslag. Det är alltid mer peppande att skriva på sin bok när man har ett omslag på den, och kan fantisera om att den står i hyllorna i olika bokhandlar och bibliotek. ”Det är meningen att det ska göra lite ont”, handlar om de sexuella övergrepp jag blivit utsatt för av olika killar. En del har varit medvetna om att jag inte velat, medan andra varit omedvetna, och det är på grund av att jag blivit som apatiskt och bara legat stilla och tyst tills de ”var klara”. Namnet på titeln får en av killarna stå för, för det var så han sa …
// Polly

Vi får inte alls SKYLLA OSS SJÄLVA!

Att säga att man får skylla sig själv för att man har blivit sexuellt utnyttjad, (när man inte har förmågan att säga nej), är som att säga till små barn som blir slagna av sina föräldrar att de får skylla sig själv för att de inte försvarade sig eller sa emot.

Vilka håller med mig på den punkten? Jag har oräkneliga gånger fått höra att jag ”inte alls har blivit sexuellt utnyttjad”, ”är du så dum att du följde med honom så får du skylla dig själv” och ”då får du ju skylla dig själv om du går med på det. Det brukar man ju räkna med på krogen.”
Men personer med selektiv mutism och social fobi(åtminstone jag), intarofta en typ av ”försvarstillstånd” om vi blir utnyttjade, skrämda eller slagna. Vi blir precis som de tysta, rädda barnen. Vår kropp fajtar inte emot, vi ligger stilla i sängen och väntar på att personen som utnyttjar oss ska bli klar, eller på golvet tills sparkarna avtar.

Det faktum att vi ligger stilla verkar vara det enda som folk ser som viktigt, de struntar helt i de andra faktorerna. Att våra ögon är fyllda med skräck och tårar, att det kanske till och med rinner tårar längs med våra kinder är det ingen som lägger märke till. Inte heller hur stel kroppshållning vi har, hur axlarna har skjutits till höjden och hur slappa våra armar är. Det spelar ingen roll att vi inte vill, det spelar ingen roll att våra händer inte försöker skydda oss eller, i de sexuellt utnyttjades fall, gör minsta antydan till smekning på personen som utför handlingen.
Alla dessa bevis på att vi verkligen inte vill, sopas vårdslöst under den skabbiga mattan
av en enda anledning:
Vi varken säger nej eller gör motstånd.

Vårat psyke är inte starkt nog att klara en sådan påfrestning, så vi tiger, och försöker stå ut. Dessa signaler borde uppfattas. Om en person märker att man ligger helt stilla, med skräck i blicken, tårar längs kinderna, då borde de förstå. Våra händer rör ju inte vid eran kropp, vi försöker istället bedja med vår blick.

VI

VILL

INTE!

// Polly

SKIPPA kanelbullens dag, gör plats för det VIKTIGA!

Vad finns det för syfte med kanelbullens dag? För mig, inget alls. Jag hatar både kanelbullar och kanel, men det är inte därför jag tycker att man borde skippa dagen helt och hållet. Varför ska något så meningslöst som kanelbullar få en egen ”högtidsdag”, när det finns så mycket annat som är viktigare att lägga fokus på? Missförstå mig inte, det är klart att folk får baka bullar och ha fikamys, men det kan man ju ha när som!

Varför inte ha en ”Barncancerfondens dag” exempelvis? Eller någon som lägger fokus på andra sjukdomar. Då kan det under enbart den dagen pratas extra mycket i teve och stå mer i tidningar om forskning, de sjuka barnen och hur man skänker pengar. Då kan alla hjälpa till och omvandla den lilla bortgångna ängeln på stolen till ett friskt och glatt barn som kan fortsätta leva, gå i skolan och leka med sina kompisar och syskon …
Inte behöva dö ung.

Eller vad tycker ni?
// Polly

Låten får mig att må dåligt.

Varje gång jag hör den på radion så kommer känslorna fram. Samma låt spelades i radion under tiden jag blev utnyttjad, och det känns som ett hån mot mig varje gång jag hör den. Som om sångaren är skadeglad och sjunger ut sina vackra små toner för att jag åter ska bli påmind. Är det någon som känner likadant? Även när jag hör andra ”poppiga” låter som liknar den fruktade så får jag panik och vill slänga radion i väggen, jag orkar inte med det!
// Polly