Författare och skådespelare
Imorgon kör vi sista föreställningen av vår julshow och det är både skönt och tråkigt. Tråkigt för att jag inte kommer ha så mycket att göra och sakna att stå på scen och skönt för att jag är trött på mina scenkläder och att pendla så mycket.
Vad jag ska sysselsätta mig med innan jag åker till Fuerteventura får bli ett säkert kort, att skriva, läsa, se på film och söka filmjobb.
// Polly
Jag innan publikinsläpp på en av våra föreställningar.
Det finns en recension på JP om vår föreställning ”Jul hos Juku” och den är lovande förutom att jag och de andra deltagarna i teatern blir kallade för amatörer. Det känns som ett hån när vi gjort teater så mycket, kört föreställningar varje vår och jul i flera år och lagt ner timtals med arbete varje vecka på repetitioner.
Vi sliter verkligen trots att teatern inte är mer än en sysselsättning för oss, vi sliter som om det vore ett heltidsjobb och jag betalar dessutom för att ta mig till teatern flera gånger i veckan. Varför kan vi då inte få äran att bli kallade för skådespelare?
Jag är ingen amatör. Hur kan jag vara det när jag har fått betalt för att medverka i film och teater ett antal gånger? Jag känner mig inte som en amatör så som jag jobbar för det, jag ser det som så att om man är med i en teaterföreställning eller medverkar i en film, så är man en skådespelare oavsett om man får betalt eller inte.
Jag. Är. En. Skådespelare.
// Polly
Jag och Regina, trötta efter en lång repetitionsdag. (Bild: Felippe Gomez)
Jag har fått äran att läsa en fantastisk text under våra föreställningar som Regina Lund har skrivit, läs den.
”Du kan inte utkämpa min kamp”, av Regina Lund.
Du känner inte mig. Ingen känner mig.
Inte ens jag känner mig.
Det är därför som krig är meningslöst. Du kan inte utkämpa en kamp åt någon du inte känner. Du kan inte utkämpa någon annans kamp. Det blir bara kramp och död.
För du vet ju inte vem eller vad du kämpar för. Du kan inte utkämpa din egen kamp ens, för du känner inte dig och du känner inte mig.
Därför är krig meningslöst.
All kamp är meningslös. För du känner ingen annans smärta helt och fullt, du vet inte hur det känns för någon annan. Inte exakt. Du känner ingens allra innersta exakta behov. Så därför kan du inte kriga för dem, du kan inte kriga för mig.
Du kan bara älska mig, du kan bara visa mig kärlek. Det finns inget krig i någons namn, för det finns inget namn som exakt beskriver vem någon är. Det finns inget krig i kärlekens namn, bara kärlek.
Krig finns inte, krig är omöjligt att vinna.
Ingen kan vinna, bara försvinna. Krig är på låtsas, borde alltid alltid vara på låtsas. Jag tänker blunda nu och låtsas att krig inte finns.
Det finns bara du och det finns bara jag. Ingen kamp, inga krig. Bara kärleken mellan oss.
Nu är det så, för jag blundar och tänker att det är så. Bara kärlek.
Du kan inte utkämpa min kamp.
Du kan inte utkämpa min kamp.
Du kan inte utkämpa min kamp.
Du kan bara älska mig.
God jul.
// Polly
Premiären av julshowen gick jättebra och imorgon och på tisdag väntar två kommande shower att bli visade för publik. Vår sista föreställning är på lördag.
Jag fick lite gåvor också, ett kort från en i publiken och en liten ängel av en annan. Av Regina fick jag en superfin teckning som hade passat perfekt att rama in. <3
// Polly
Idag var det genrep med publik på teatern och imorgon är det premiär. Vi har hunnit avverka två intervjuer från JP, en från Jnytt, samt en radiointervju.
Det blir spännande med lite mer publik imorgon och få se vad de tycker.
Önska mig inte lycka till inför föreställningen, men om ni nödvändigtvis måste säga det, så gör det för att jag måste möta publiken efteråt och konversera. Det är tusen gånger värre än att stå på scenen.
// Polly
Bild: Pär Grännö
Bild: Lasse Johansson
// Polly
Det blev en lyckad repetition av föreställningen igår och idag ska vi köra ett genomdrag med musik och kostym. I måndags kändes det hemskt men det beror nog på att jag var stressad under dagen och sen blev jag dessutom hungrig under repetitionen.
Igår tog jag med mig något ätbart och jag höll mig flytande och mätt ända tills vi slutade. Så skönt! Det mest jobbiga nu är att stå still på scen längre stunder, något som min rygg och mina fötter inte är så förtjusta i. Sen är det mycket höga och oväntade ljud och mycket folk som går ut och in, folk jag inte ens vet vilka de är som ser på när vi övar.
Jag har bara en text kvar att öva lite på, sen kan jag allt till premiären nästa vecka.
// Polly
Om tretton dagar blir det premiär i mörkret av årets julföreställning. Vi har fortfarande inte haft något genomdrag på scen och det känns alltid som om vi inte kommer hinna bli klara i slutändan men det funkar alltid.
Om nitton dagar har vi gjort sista föreställningen så jag får börja ha en nedräkning nu för att lättare klara av att ta mig till Jönköping de här mörka och tröttsamma dagarna. Jag vill flytta till ett varmt och ljust ställe, ett ställe likt Santorini där jag vaknade klockan nio på morgonen och var jätteivrig på att få gå ut i solen och upptäcka saker.
Här har det nästan börjat mörka när man väl vaknar och då vill man bara somna om igen. Hur ska man göra för att orka?
// Polly
Köp biljetter här.
Snart måste en omotiverad Polly släpa sig iväg till teatern och det har redan börjat mörkna. Är trött redan nu och det är inget emot hur det kommer kännas när jag är framme i Jönköping för då kommer det vara mörkt. På hemvägen kommer det vara så mörkt att det inte går att se ut när tåget tåg hem, vilket känns ännu mer deprimerande.
Det här är hemskt.
// Polly
Kan jag lyckas få fram känslan som jag förmedlar på bilden när jag tar mig ut i slasket och halkan som på bara en sekund kan ge en slumpmässigt utvald person hjärnskakning?
Snart teater! Har fått en ny text som jag ska öva in, äntligen får jag något att göra. Nackdelen med teatern på hösten och vintern är mörkret som gör att man inte ser ett dugg när man åker tåg. Som om man ändå inte blir trött nog! När teatern väl är slut är det helt svart ute och det känns som om det vore natt. Jobbigt!
// Polly
