Två månader och tio dagar….

… av helvete. Jag trodde aldrig att det skulle kunna hända, men nu har jag i två månader och tio dagar mått så dåligt att jag knappt har kunnat skriva. Det har aldrig någonsin hänt i hela mitt liv och jag känner mig så vilsen och förstörd.

Ända sen jag var barn har jag använt min fritid till att skriva och i hela mitt vuxna liv är det skrivandet som har gjort att jag har känt att jag har ett mål med varje dag, att fortsätta på mina böcker. Jag har aldrig haft tråkigt.

Men nu när jag mår så här dåligt så lyckas jag inte fokusera på mina texter. Jag har vid extremt få tillfällen lyckats läsa igenom EN sida åt gånger från boken jag redigerar, men ångesten är så stark att jag inte lyckas behålla fokus hur jag än försöker. Jag låter helst bli för jag litar inte på att redigeringen blir bra när jag mår så här. Det känns som att mitt liv inte har någon mening om jag inte får fylla fritiden med skrivande och jag är så rädd att jag aldrig mer kommer klara av att skriva igen. Inte nog med att jag inte klarar av att skriva så har jag knappt lyckats läsa eller lyssna på böcker på en evighet heller. Läsning och skrivning är ju lika viktigt som syre, jag varken kan eller vill klara mig utan det. Att inte längre somna till tankar om mina böcker, karaktärer och bokscener jag ska skriva känns helt fel.

Lika länge som jag har varit utan förmågan att läsa och skriva har jag också fått bekanta mig mer med panikattacker och paniksyndrom läst på mer om det. Jag har insett att jag har lidit av panikattacker ända sedan jag började i högstadiet. Men då kom bara attackerna stundvis i skolan när jag kände mig extra otrygg och det var ”mildare” attacker än de jag har börjat få nu. Jag kanske inte ska säga mildare då även de attackerna var så hemska att de gav mig en stark dödsönskan, men de var annorlunda.

I hela mitt vuxna liv har jag sedan fått attacker, men bara vid särskilda tillfällen, så jag brukar kunna undvika att hamna i de situationerna för att slippa obehaget. Nu har det utvecklats till paniksyndrom, vilket innebär att attackerna istället kommer oväntat. När som helst och från en sekund till en annan, även om jag bara är hemma och inte har gjort något särskilt, så kan attackerna slå till. Jag har lärt mig det fina ordet ”förväntansångest” som betyder att man hela tiden är rädd för att man ska drabbas av en ny attack. Man känner hela tiden efter om man till exempel börjar få hjärtklappning eller känna extra ångest, blir livrädd för att de små symptomen ska utvecklas till en ny panikattack. Nu är det ett tag sedan jag fick en attack, så de har blivit färre då jag tidigare i somras kunde ha flera per dag. Men rädslan för en ny attack försvinner ändå inte.

Ibland kan jag tänka: ”Det är väl inte så farligt att få en attack, den kommer att försvinna”, men när jag väl har en attack så upplever jag de värsta tänkbara minuterna av tortyr. De här attackerna är det vidrigaste och mest obehagliga som jag någonsin har upplevt och det känns varje gång som att jag inte kommer att överleva, att jag kommer bli sinnessjuk. Och jag vill inte överleva när jag har en attack, det är så vidrigt att jag önskar att det vore dödligt. Vid min senaste attack kändes det verkligen som att jag skulle kvävas och jag fick krampryck i halsen.

Jag har skaffat en ”Överlevnadslista” med punkter som kanske kan avleda och stoppa en påbörjad attack från helvetet. Frågan är hur länge det ska behöva vara så här? Jag, som alltid har älskat att vara ensam hemma, vill inte känna att jag måste ha sällskap hela tiden och fylla hela dagarna med aktiviteter tillsammans med andra. Jag vill inte känna att jag inte vågar varva ner och bara ta det lugnt med risk för att låta tankarna flöda fritt så att en attack får chansen att utvecklas. Jag vill göra slut med Förväntansångest och Paniksyndrom. Även med Derealisation och Depersonalisation, vilket jag har upplevt tidigare i livet, men inte i den här utsträckningen. Hela livet är en röra, allt är kaos. Kommer det någonsin att bli bra igen?

Jag försöker gå vidare, leva som vanligt, men på en sekund kan kroppen bestämma sig för att snubbla över till ”den andra sidan” och ge mig en panikattack. Rasrisken är ständigt närvarande och när det inträffar känns det omöjligt att ta sig över till den säkra sidan igen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.


CAPTCHA Image
Reload Image