Nej, jag vill inte ha barn!

Det avlägsna gnyet byts ut till allt högre skrik, och du ligger kvar i sängen, hoppas på att barnet ska tystna. Det gör det inte. Det är dags för dig att stappla ur sängen och ut i det mörka köket för att göra välling. Blöjan är för full, barnets säng är nedkissad, nappen är borta, paniken stiger. 
Många har trott, och en del håller fortfarande fast vid att de tror att jag kommer ångra mig, att jag kommer vilja anta den helvetiska utmaningen att skaffa barn. Jag vet att det inte är helvetiskt för alla, och det har jag inte sagt. Men nu skriver jag ur mitt perspektiv.
Jag vill ha mitt liv, mina rutiner. Sova hur länge jag vill, göra vad jag vill utan att behöva tänka på vad jag ska göra av barnet, slippa vara knäpptyst om kvällarna och nätterna, äta något gott precis när jag känner för det utan att ha ett barn som påpekar att det inte är lördag. För mig skulle det vara världens straff om jag skulle tvingas ta hand om en annan människas liv på heltid, en människa som i början inte ens kan somna utan hjälp.
Vilken maktlöshet.

Ända från första stund ska du finnas där, och ansvaret pågår tills du dör. Du ska uppfostra barnet, stå ut med skrik och gliringar, trots, puberteter, rader med komplicerade och oftast jobbiga konsekvenser om det är ett funktionshinder med i bilden.
Och även när barnet blir äldre är det oftast dig de kommer vända sig till om de får problem eller om de vill be om råd. Hur skulle jag någonsin kunna slappna av om jag fick det här ansvaret? Jag ska sterilisera mig.
Jag är så säker på att jag inte vill ha barn att om någon skulle säga åt mig att jag måste skaffa barn eller bli dödad så skulle jag välja döden. Jag hade hellre blivit dödad än gått omkring som levande död och tvingats se efter ett barn.
Men jag gillar barn, jag älskar barn. Jag är barnslig själv, jag älskar att leka och ta hand om barn. Men inte dygnet runt. Att ha syskonbarn och att hjälpa barn på dagis är inte samma sak som att se efter ett eget barn och uppfostra det. När man jobbar på dagis försvinner ansvaret varje dag när man slutar, då är tiden ute för stunden, samma sak när man är barnvakt.
Så om någon fortfarande tvivlar på att jag inte vill ha barn, så kan jag vara jävlig tillbaka och säga att ni kommer ångra att ni skaffat barn. Men det antar jag att ni inte gör. Ni har tagit ett beslut som ni anser är himmelskt, och det har jag också gjort.
Det betyder inte att jag ser ned på era beslut, men jag kan inte låta bli att förundras över valen. Men det är inte mitt problem, för det är inte mina barn. Älskar mitt barnlösa liv som moster till de mest underbara syskonbarnen. Ser upp till alla er som klarar detta, och inte minst Josse. Belöningen av att föda och uppfostra mig är inte liten, den innefattar en resa till Cypern. Jag och mamma! 😉 <3
// Polly

3 svar på ”Nej, jag vill inte ha barn!”

  1. De senaste åren har jag blivit överkänslig mot barnskrik och eftersom det inte finns garanti för att man slipper skrikiga barn, så tror jag att jag hakar på dig. Tänker inte sterilisera mig i alla fall.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.


CAPTCHA Image
Reload Image