Önska mig lycka till inför att vara mig själv.

Idag är det som sagt föreställning igen och på lördag och söndag är det filminspelning i Skövde. Har så mycket att tänka på att jag kan bli galen!
 – Vad ska jag äta innan teatern idag? (Vi börjar vi elva och vill inte svälta)
 – Vilka kläder ska jag ha med mig till Skövde, och vilka skor? Har inga ”festskor” och måste hitta någon att låna av.
 – Hur kommer inspelningen att gå, kommer jag att kunna bete mig ”normalt”?
 – Tänk om regissören skrattar åt de kläderna jag har med mig, trots att det var han själv som sa att jag skulle ha dem? Tänk om han tycker att de är opassande??
 – Kommer killarna se på mig som slampig när jag kommer sminkad inför festscenen?

Det jag oroar mig allra mest för, som många andra al. ”De skämtar bara med mig, klart inte jag får vara med i deras film!”, ”Jag ser för konstig ut för att vara med, jag hör inte hemma här.”, ”Kan jag verkligen ha den här jackan, hur kunde jag få för mig att ta den här väskan?”drig skulle kunna se som ett problem, är när vi ska mötas upp på stationen. HUR ska jag bete mig?
Mitt funktionshinder tillåter mig inte att, helt oberörd svassa fram till de andra och hälsa, det är alldeles för komplicerat. Vem ska jag hälsa på, vem ska jag titta på? Var ska jag stå, hur ska jag stå när vi väntar in alla?
Förra gången gjorde jag som jag brukar, jag gick och försökte låtsas som ingenting, såg mig inte om av rädsla att få syn på någon av de andra, gick bara ut från stationen. Då mötte jag istället två av personerna utanför som berättade att de andra var där inne.

När jag väl stod med de andra kom den jävla osäkerheten och de galna tankarna. ”De skämtar bara med mig, klart inte jag får vara med i deras film!”, ”Jag ser för konstig ut för att vara med, jag hör inte hemma här.”, ”Kan jag verkligen ha den här jackan, hur kunde jag få för mig att ta den här väskan?” Och så vidare.

Nu kanske ni förstår bättre varför jag nästan kan bli arg om någon önskar mig lycka till inför en föreställning på teatern. Jag skulle inte kunna vara mer självsäker än på scenen, där jag har fått regi för minsta lilla rörelse och vet exakt vad jag ska säga och göra. Önska mig inte lycka till när jag har fått äran att vara någon annan, önska mig lycka till när jag måste vara mitt vanliga, jobbiga jag. För tro mig, det är otroligt påfrestande.
// Polly

Ett svar på ”Önska mig lycka till inför att vara mig själv.”

  1. Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Så hade jag det när jag var yngre, både i att vara mig själv och det du skriver om att stå på scen.
    Ibland löste jag det genom att ”regissera mig själv”. Gick igenom tusen scenarier om vad som skulle hända i sociala sammanhand och sedan regisserade jag vad jag skulle säga, göra osv. Det blev lite som att jag spelade teater tills jag kände mig lugn och säker och då gled jag ur ”teaterskalet” och var mig själv. trixet var att spela sig själv så mycket det gick…

    Det fungerar inte för alla, jag har vänner idag som berättat att de försökt samma sak och att det inte fungerat, men på det sättet lyckades jag till slut ”hitta mig själv i sociala sammanhang”, att lära mig det sociala signalerna och till slut få tillräckligt mycket självförtroende för att vara den jag är idag.
    Men självklart kan jag fortfarande ha väldiga problem med nya människor i nya sociala sammanhang ibland…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.


CAPTCHA Image
Reload Image