En tillfällig lägenhet

I den långa väntan på en lägenhet i drömmarnas stad, Jönköping, har jag tillsvidare lyckats hitta en central lägenhet i Nässjö. Det är med stor motvilja jag bosätter mig i denna vidriga stad åter igen, men är desperat av längtan att ha något eget så det får duga i nuläget. Fördelen är att det finns kattvakter på nära håll! Jag ska flytta in redan i november, men det är så mycket jag behöver. En soffa exempelvis, men de är ju så dyra! Skulle behöva vinna på online casino för att ha råd med allt jag vill ha, men det är bara att spara. Jag har inget emot om de snygga prylarna nedan får flytta hem till mig, kom hit säger jag bara! ;)
// Polly

Ge flyktingarna ett hem, men inte oss svenskar

Idag hittade jag en typ av kampanj som heter “Öppna din dörr” och som Jönköpings kommun står bakom. De går ut med ett allmänt utrop i ett försök att hitta hyresvärdar som kan hyra ut lägenheter till flyktingar som behöver någonstans att bo. Men jag då? Och alla andra som stått i kö flera år utan resultat, varför får inte vi någon hjälp? Jag är inte rasist, men jag tycker det är sjukt att flyktingar ska ha större rättigheter än vi som redan bor i Sverige. Vi behöver också någonstans att bo, vi vill inte vara inneboende utan ha våra egna liv. Som artikeln lyder är det brist på bostäder för nykomna flyktingar, men det är även brist på bostäder för unga, studerande och övriga som kommer från Sverige. Varför ska vi hamna i skymundan? Ge oss samma rättigheter som flyktingarna! Jag får väl helt enkelt flytta in i fågelholken jag såg när vi var i Norge? :)
// Polly

 

Snart är det över …

… vare sig jag vill det eller inte. Denna stora, orubbliga ångesten vägrar flytta på sig, och för att slippa den måste jag antingen ta livet av mig, skära mig eller tvinga mig själv att somna bort från den plågsamma verkligheten trots att jag inte är ett dugg trött. Denna metoden gör mig bara ännu slöare och den gör dessutom att jag vaknar vid fyra, fem varje dag utan en chans att somna om. Jag har lyckats hålla mig ifrån att skära mig i evigheter, och det enda som hindrar mig från att göra det är att jag inte har lika stor chans att vara med i film och teaterföreställningar om jag är täckt med nygjorda ärr.
Men nu behöver jag smärtan mer än någonsin. Den skarpa, stickande, svidande och brännande smärtan som omedelbart knuffar undan ångesten och lämnar ett oupphörligt bultande i mina armar.
Jag vill ha ett hem! Jag kan inte leva utan ett eget hem, mina egna rutiner, min trygghet och valet av inredning som får mig lugn och glad. Får mig att trivas
. Jag känner mig inte vuxen längre, jag känner mig som ett småbarn som är beroende av att sova antingen hos min mamma eller kille. Var kan jag andas ut och slå mig till ro fullt ut?
När jag sa upp min lägenhet i Nässjö hade jag absolut ingen aning om att världen var så här sjuk och tom på bostäder. Jag fick turen att hyra två olika lägenheter under ett antal år enbart för att min mamma har hyrt av den hyresvärden i evigheter och jag fick förtur. Det gjorde att jag inte fick någon riktigt glimt av hur det egentligen ligger till. Var finns rättvisan? Vissa flyttar till Stockholm och andra ställen, men har ändå rätt till att hålla kvar sina lägenheter här i Jönköping så de kan hyra ut dem möblerade i andrahand med egna krav och tjäna pengar. De struntar fullkomligt i hur många det finns som söker en egen, tom lägenhet att få inreda och bo till fullo i. De tänker bara på pengar.
Kronprinsessan får det också serverat genom ett stort jävla drömhus vid havet, trots att hon redan har ett ställe att bo på. De är bara tre personer dessutom, och behöver inte så mycket plats på långa vägar.  Men de får sitt drömhus med pool på två våningar, medan jag inte ens är värd en futtig etta med kokvrå eller chansen att dela livet med mina husdjur. Finns det någon här i världen som kan förklara rättvisan i detta? Det ska verkligen bli spännande att se hur detta problemet ska lösas i framtiden. Nu, när jättemånga unga skaffar barn som senare även de kommer vilja ha någonstans att bo. Och inte många av dem har turen att födas i en rik familj som bara kan köpa sig en bostadsrätt, de hamnar i mitt fack. Facket för dem det är kört för.
// Polly

Personligt ombud

Nu har jag äntligen tagit tag i en sak jag tänkt på länge, och det är att skriva till ett personligt ombud. Jag mejlade till dem och beskrev min situation och vilken stor ångest jag får varje gång jag måste ringa till främlingar som hyr ut lägenheter och jag fick svar omgående. Redan nästa vecka ska de ta upp på ett möte ifall de ska jobba med “mitt fall” eller inte. Här går det snabbt minsann! Psykiatrin har minsann inte åstadkommit något trots allt tjat om att jag behöver ett hem. Hoppas verkligen att jag får ett personligt ombud, varför har jag inte tänkt på det innan?? :O
// Polly

Sjukaste lägenhetskravet

Jag kollade just Blocket, vilket jag gör flera gånger per dag då jag letar efter lägenheter, och jag slutar aldrig förundras över hur många krav som krävs för att ha rätten till ett eget boende. Att man under inga omständigheter får ha betalningsanmärkningar vet vi ju redan, men vissa hyresvärdar har större krav än så. Den senaste tiden har jag sett annonser där både familjer med barn, och framför allt djur nekas. Hur många i Sverige finns det inte som har antingen barn eller djur? Jag skulle inte kunna leva utan djur, och jag vet att det finns väldigt många som mår bättre psykiskt av att ha djur. Men dagens krav tog hem priset. Alla gånger. Är ni med …?

“Livströtta personer undanbedes för allas trev
nad.”

Så jävla sjukt. Nu ska man alltså inte ens få hyra en lägenhet om man är deprimerad, som så många, både unga och äldre är idag. Det är bara att konstatera att om jag ska kunna hitta en lägenhet utan konstiga och idiotiska krav, då kommer jag att få leta länge. Men det har jag också gjort. Är det kört?

// Polly