Mina tankar från 2008 …

En ny helvetesdag i sugiga Nässjö då. Skulle bara vilja lägga mig igen och inte gå upp förrens allt är bra.
“Behandla andra som du själv vill bli behandlad …”
Ja, visst, som om det skulle hjälpa …

Jag är hur snäll som helst mot folk och jag bryr mig om de, jag trakasserar aldrig någon utan anledning och jag är aldrig taskig, men vad får jag för det?

INGENTING. Jag får ingenting tillbaks och jag tycker att det är jävligt orättvist!
Alla äckliga, skabbiga små mobbare här i Nässjö, de som är taskiga mot oss som är annorlunda och förstör andras liv, de ska minsann få ha en massa kompisar som bryr sig om de, trots att de inte alls förtjänar det!

Fan, det är så jävla irriterande! Och alla ni som läser den här texten kan dra åt helvete, för ni bryr er ändå inte om mig, trots att jag bryr mig om er …
Sorry, var bara tvungen att skriva av mig lite …
Kan någon komma och rädda mig? :(

En 17-årig Polly:

Som ni märker på mina “trevliga” ordval och skällsord i texten så mådde jag grymt dåligt under den tiden och nu är det så mycket bättre. Jag trodde aldrig att det skulle kunna bli det och jag trodde aldrig att folk från Nässjö skulle sluta ge sig på mig men det händer inte längre.

Det som kan hända är att tankarna kan komma tillbaka när jag passerar jämnåriga, att de på något sätt ska känna igen mig och tänka “Det är ju hon konstiga!” , men som tur är kan jag ju inte läsa folks tankar så det behöver jag inte bekymra mig om.

Ni som inte tror det, man kan gå från botten och mot toppen, det är bara att fortsätta kämpa. <3

// Polly 

Hej då, fula ord!

Hej då, fula ord, nu pushar jag er åt sidan! Ni är som träd, ni börjar luta mer och mer och till slut välter ni helt och hållet och ligger kvar där, ensamma och bortglömda där folk kan trampa på er.

Hej då “Du är cp-skadad och kommer inte kunna ta studenten.”
- Jag har 100% rörelsefrihet och jag tog dessutom studenten fast på mitt eget sätt. :)

Hej då “Du leker bara med dina marsvin och har inget liv.”
- Jag har ett superkul liv som innehåller massor av utmaningar som teater, filminspelningar och bokutgivningar samt bokskrivande. Dessutom har min förmåga att spela teater gjort det möjligt för mig att få ihop till min första egna utlandsresa till Santorini. :)

Hej då “Missfoster.”
- Du får enbart äran att medverka i min boktitel, men det är enbart ironi. :)

Hej då “Har du aspergers? Hoppas att det inte smittar!”
- Det smittar inte, men jag hade inte haft något emot om det gjorde det för då skulle världen svämma över av personer som är både roliga och förstående, inklusive dig. :)

Hej då till alla er andra också! Ni är uppenbarligen redan bortglömda för jag kommer inte på några fler fulisar att skriva. ;)
// Polly


Visa att du är bra som du är …

… genom att delta i Kappahls grymma tävling till förmån för Bris! Tävlingen går ut på att designa din egen T-shirt med ett motiv som visar vad “Bra som jag är” betyder för dig. Vinnarens motiv kommer att tryckas som T-shirt och börjar passande nog att säljas till skolstarten. Som om inte det vore nog går pengarna från försäljningen till Bris så att ännu fler barn kan få hjälp och stöd. Tyvärr är jag själv för gammal för att delta, men jag har ändå designat en tröja då kläddesigner är något jag skulle älska att vara. Delta själv här.
// Polly
 

Från dödsönskan till livsglädje

Igår kväll ville jag dö. Att andas var kämpigt, allt var kämpigt. Allt berodde på en helt sysslolös dag utan David i ett grått Nässjö. Det hade inte känts lika farligt om jag varit i Jönköping, men tror det beror på att jag så många gånger under min skoltid har upplevt sysslolösa dagar under täcket utan kompisar och aktiviteter. I ren desperation stack jag till Jönköping igår, men det blev inte bättre under kvällen. Försökte tänka på allt det roliga som händer i mitt liv, teater, filminspelningar, skrivande. Allt det som jag suktat efter, men ingenting hjälpte. Så idag känns allt som vanligt igen. Idag vill jag leva, så nu kör vi!

Texten stämmer verkligen. Det är såklart inte så att alla typer av ångest kan försvinna för gott, men de kan variera i svårighetsgrad från dag till dag. Vissa dagar finns ångesten bara med som en liten påminnelse, medans den ibland är så stor att man inte vet vart man ska ta vägen. Och sen i nästa sekund är allt som bortblåst och man känner sig lycklig. Jag stod ut med min ångest igår bara för att kunna vakna upp denna morgon och finna denna underbara bild skickad till mig på facebook:

Det jag kämpar allra mest för är mina solstrålar till syskonbarn. De som jag inte vill svika, och som jag vill se växa upp. <3
// Polly

Nervositetens fyra stadier …

… kan liknas med att tatuera sig eller åka HöjdskräckenLiseberg.
Steg nummer ett: Du sitter hemma i lugn och ro och planerar din tilltänkta “aktivitet” utan minsta tanke på att det kommer kännas jobbigt, utan du tänker “Det blir nog bra, det är ju en senare fråga hur det kommer kännas sen”.
Steg nummer två: Det “fruktansvärda” valet du har gjort kommer inom synhåll och bröstet gör så ont att du blir övertygad om att du ska få en hjärtattack. Nu kommer tankar som “Varför utsätter jag mig för sånt här?” eller “Jag får panik, jag klarar det inte! Jag måste försökte dra mig ur, men hur?“. Men du drar dig inte ur, utan tar plats och utsätter dig för “faran”.

Steg nummere tre: “Faran” pågår och ju längre tiden går förmildras din panik och du börjar känna adig bekväm med situationen. Samtidigt hoppas du innerligt på att det någon gång ska vara över och du börjar tänka på hur din situation kommer att se ut ett tag efteråt. Om du kommer leva överhuvudtaget och var du kommer befinna dig då.

Steg nummer fyra: Faran är över. Tankar som “Jag ska aldrig mer göra om det här, hur kunde jag frivilligt försätta mig i en sån situation?” uppkommer, samtidigt som du känner en jublande stolthet över dig själv och känner dig bäst i världen. Och inte långt där efter börjar du åter fundera på att utsätta dig för samma fara.

Även om steg ett och fyra medverkar till att du åter vill uppleva steg två och tre, så tycker jag att det är bra stadier, då det faktiskt får en att genomföra det hela.
Det som du så gärna vill, men egentligen inte vågar. Så fortsätt att utsätta dig för risker, det kommer alltid något gott ur det tillslut.
// Polly

Mot MINA odds:

“Jag kommer aldrig att få en bok utgiven!”

Fel. Min bok “Om ett missfoster” finns nu utgiven av MiVida förlag, och jag har just fått min andra, välförtjänta utbetalning för den. <3

“Jag kommer aldrig att få en kille.”

Fel. Jag har lyckats hitta en älskling som jag har spenderat underbar tid med i nästan två år. <3

Till er som någonsin tvivlar på era förhoppningar, ge INTE upp!
// Polly

Mot en MOBBARES odds.

“Du kommer inte kunna ta studenten!”

Fel! Det gjorde jag. Och på mitt alldeles egna sätt.

“Du är cp-skadad.”

Nej, det är jag inte. Jag har inga fysiska funktionshinder, enbart psykiska.

“Jag ska göra så att du tar livet av dig.”

Vilka lama försök du gör! Här är jag, levnadsglad som fan (förutom vissa dagar då), men det har inte med dina patetiska “försök” att göra. ;)
// Polly

Minns ni Lunarstorm?

Eller “lunar” som man också kunde säga. Nostalgi! Jag fick mina första självmordsuppmaningar på den sidan, och det var även där jag kallades för skabbig och det spreds rykten om mig. Trots det saknar jag sidan.
Varje användare hade en blogg, och jag la nästan ut inlägg varje dag där och skrev om hur dåligt jag mådde, hur mycket jag hatade mitt liv och om hur alla var dumma mot mig. En del av inläggen finns citerade i min självbiografi. I bloggen numrerade jag de saker jag trodde att jag inte skulle kunna klara av i livet på grund av mitt funktionshinder, och jag skrev även upp de saker som hindrade mig från att begå självmord.De saker som jag så gärna ville uppnå i livet.

För att peppa er som också går i liknande tankar (att det finns massor av saker ni inte tror ni kommer klara av på grund av ert funktionshinder, eller att någon annan säger åt er att ni inte kommer klara det), så ska jag lägga ut inlägg där jag listar de saker jag faktiskt har klarat. Mot alla odds. Och mot alla fucking mobbares odds.
Hoppas det intresserar är. Finns det någon av er läsare som hade “lunar”?
// Polly

Att ha ångest …

… är som att sitta på en gungbräda. Rätt som det är tippar man över till den andra sidan, den jobbiga sidan. Och då gäller det att försöka göra läget stabilt igen, genom att ta sig tillbaka. Det är krångligt och vingligt, det är tvära kast med ens mående. Ena dagen är allt på topp, men nästa dag råkar man rulta över och då är allt kört. Men en tröst är att det alltid går att komma över på andra sidan igen. Det gäller bara att försöka :)
// Polly