När ska jag lära mig att hålla käft?

Jag lär mig aldrig. Hur många gånger jag än har blivit tillsagd och hur många gånger jag än har insett hur onaturligt högt jag kan prata ibland så fortsätter jag. Särskilt när jag passerar ett hus där det bor någon som den jag går med känner, då kan den personen säga något om de som bor i huset, till exempel att ”De har målat om huset nyligen” eller ”De har köpt tre bilar på fem år”.

Trots att personen jag går med pratar hyfsat lågt händer det typ varje gång att jag säger något högt precis när vi passerar huset. Typ: ”Tre bilar på fem år?! Vilka rika jävlar…” eller ”Huset var ju mycket finare förut, svarta hus är så fula.” Jag säger alltså rakt ut vad jag tycker utan att ha en tanke på att någon inne i huset skulle kunna höra, jag tänker helt enkelt inte någon sån tanke utan det jag vill ha sagt bara sägs.

Oftast inser jag inte ens precis efter att jag har pratat för högt IGEN, utan det är personen jag är med som gör den saken klar för mig och det är lika störande varje gång. Jag tänker: ”Men låt mig prata bara!” och ”De kan omöjligen höra mig, jag pratar inte alls högt.” Uppenbarligen gör jag det i alla fall utan att märka det, är det något fel på min hörsel eller? Och varför upprepar jag misstaget varje gång?

Troligt minspel i situationerna, först ovetande och glad, sedan irriterad när jag får veta att jag har pratat för högt eller sagt något olämpligt… Haha!

En annan grej jag brukar göra utan att tänka på det är att säga saker till personer som ”man egentligen inte borde”. Jag har inte varit taskig, men jag har till exempel frågat en person som jag bara har träffat några gånger hur mycket han tjänade när han sålde en värdefull pryl han ägde. Jag frågade av ren nyfikenhet och tänkte inte ett skvatt på att man inte bör prata om pengar med folk man inte känner, det blev jag påmind om efteråt när en som varit med och hört samtalet berättade det för mig. Då skämdes jag.

Jag har även sagt till samma person när han bjöd på godsaker att ”Det är det enda du duger till”. Jag hade sagt det i en skämtsam ton och småskrattat, men det ska man tydligen inte heller göra med flyktiga bekanta. Det är många regler och saker att tänka på när man pratar med folk, så det kanske skulle bli bättre om jag bara la av helt? Samtidigt är det ju bra träning för mig att prata med folk, jag vågar mer och det märks i mitt beteende. Men det är inte uppmuntrande att höra efteråt att jag sagt olämpliga och fel saker.

Jag är konstig. När jag hamnar i obekväma situationer och förväntas prata får jag oftast inte fram mer än några mumlande ord, men när folk vill att jag ska hålla käften, då brer jag på som en idiot. Har även en förkärlek till att rabbla filmrepliker för folk som inte är ett dugg intresserade. Botemedel mot min konstighet skickas mot portokostnad, tack på förhand!

// Polly